TantAugusta

Så har jag gjort ännu ett besök i Umeå. Ett snabbt, för att hämta och lämna hyrbil. Jag hann sova en natt där också, fem timmars sömn innan planet till hufvudstaden och jobbet.

Att se en stad vakna är bland det intressantaste jag vet. Jag älskar se hur gatorna sakta får några ensamma trampande människor. Morgonrutiner, som att busschauffören stannar vid en korsning och byter tidning, redan färdigläst vid frukostbordet ungefär som Personliga Persson, byter med sin pappa (tror jag i alla fall att det var) som kommer med en annan sort. Det känns hemtrevligt, nästan exotiskt.

Det var väl ungefär summan av de positiva känslorna för staden med de många björkarna, förutom återseendet av god barndomsväninna med plats för en övernattande Tant. I övrigt fick jag ännu en gång känslan av Östberlin före muren, grått, trist och allt annat än hemtrevligt. Förmodligen med minnen kvar av min första bostad - ett rum med kokvrå för 325 kronor i månaden. Jag var 15 år, rummet luktade kattpiss och min hyresvärdinna nyss hemkommen från psyket sprang näck i trappan och sjöng opera. Det hade jag inte sett förut. Hennes dotter spelade piano och trumpet på nätterna men hennes son, utvecklingsstörd (ja, på riktigt) var den enda som verkade någorlunda vettig i huset. De andra grannarna minns jag inte och det är väl inte så konstigt. De flesta människor från den perioden bleknar i jämförelse.

Så jag trivdes inte så bra. Jag var ensam och olycklig. Alltför ung och för rädd för att våga. Jag flyttade till Jämtland, till Östersund och genast hände något som kan kallas liv för en ung tjej: kollektiv med fyra andra tjejer, fester, disco, min älskade syster i samma stad, allt var toppen.

Jag beklagar, men Umeå får aldrig min röst och västerbottning kommer jag aldrig kalla mig själv. Nu ska jag troligen tillbringa en del tid där och det är också av en negativ anledning. Björkstan har liksom ingen chans. Det är väl lite orättvist det också?