TantAugusta

Som ett litet avbrott i de vanliga lektionerna hade jag och min mentorsgrupp en diskussion kring våra och andras beteenden. Vad vi accepterade och vad vi tyckte mindre bra om. Vi hade förvånansvärt lika åsikter trots den stora ålderskillnaden. Påltliga vänner ville vi ha. Att folk menade det de sa, att de vågade vara ärliga utan att vara för ärliga och att de inte pratade "skit". Vänner skulle också vara trevliga, glada och omtänksamma.

Det är vad en 16-årig tjej tycker om en vän. Det tycker hennes 44-åriga lärare också. Jag tackar också min lyckliga stjärna att jag inte är mattelärare för jag har ingen lust att börja räkna de tillfällen jag har känt att en så kallad vän, med ärliga intentioner, inte har varit nästan något av ovanstående. Lyckligtvis kan jag också glömma och förtränga de tillfällen jag själv inte stämt in så bra på beskrivningen. Tyvärr har några av de vänner som stämmer in väl också försvunnit ur mitt liv, men det får man väl hoppas har mer med livssituationen än besvikelsen över mig som vän att göra. Men vilket det än har som orsak så vill man kanske ändå veta. Det är upp till var och en att ta reda på, prioritera in på "att göra listan". Vilket år som helst. Ofta tyvärr försent.

Jag diskuterade vidare med min syster angående ämnet kärlek och frånvaron av det. Från vän är inte steget långt till "nära vän". Hon, som levt i samma lyckliga äktenskap sedan gymnasietiden har inte riktigt samma erfarenheter som mig, den förtappade. Det  ska hon tacka sin lyckliga stjärna för. Jag tackar också hennes stjärna för det. Min, har fallit?