Baklava
Om en halvtimma kommer taxin och kroppen är i ett pirrigt förväntansfullt tillstånd. Snart ska jag få vila. Vila i min omsorg om mig själv. Det pirriga tillståndet gör nästan ont, trots att det enda jag ser framför mig är att bara få lägga mig ner - och vila. Tanken gör att det också gör ont i bröstet och en klump dyker upp i halsen. Att det ska vara så tydligt. Allt man trycker undan, håller ifrån sig, det pockar på. Vill ut. Jag tänker inte använda baklavan som en tillfälligt energifrigörelse, jag tänker att jag släpper den här gången. Kanske.
