Inte visste jag
Så är det över då. Men det är det ju ändå inte. Sorgen hänger kvar och kommer så att göra, länge, men förminskad. Min rejäla förkylning tog en paus under begravningsdagen för att sedan förvandlas till en slags kraftig fylla på Ålandsbåten. Jag är yr och mår illa - kanske virus, kanske annat. Jobba går i alla fall inte och den redan kraftigt decimerade ekonomin decimeras ytterligare. Men det är säkert någon mening med det också. En mening med det är som jag upptäckt är att känna att det är väldigt roligt att gå på jobbet. Det viktigaste man har är inte pengar, utan hälsa. Så kom igen då hälsan, kom och hälsa på! Det har varit nog med sjukhus och vitrockar för det här året nu.
Begravningen blev som den var tänkt förutom några detaljer, som i huvudsak var positiva. Men stressen innan med allt som skulle fixas tog ändå bort mycket av tankar som jag hade velat ha. Men det är väl så på begravningar, de anhöriga har så mycket att göra att de inte hinner sörja. Så, poff, så var det över. Och det är ju just det, man vill inte att det ska vara över. Man vill ha det som förut.
Och fortfarande verkar jag inte ha fattat, att de dagar som kommer och går, att det är livet.
