Tillbaka
Igår var det träff på en pub i stan, utflyttade eller andra som på nåt sätt har eller haft anknytning till "0942" området. Dorotea kommun alltså. Jag kände mig plötsligt förflyttad till hemkommunen, puben på hotellet i Borgafjäll eller kanske "baracken". Skum men väldigt rolig känsla. En kille jag faktiskt haft ett 7 år långt förhållande med, till och med förlovad med, var också där. Minnen av en ljusblå träningsoverall modell -82 dök upp på näthinnan, jag hade givetvis en rosa. Hur tänkte vi? Klart att en sån makalös smaklöshet måste påverka och göra att förhållandet tar slut. Lika roligt var det att minnas den stackars släpvagnen som fick stryk på en bensinstation i Vilhelmina. Den hade haft den stora fräckheten att inte klara besiktningen. Eller när jag hittade 21000 kronor i en ficka på hans jeansskjorta i tvättstugan, pengar han fått vid försäljning av Golfen, det förgymmade måndagsexemplar till bil som alltid fick motorstopp vid fel tillfälle. Gärna vid 30-40 graders kyla många mil från hjälp. Det stals rätt mycket kläder i den tvättstugan, så fyndet var en lättnad. Fler minnen dyker upp och jag skrattar gott i min ensamhet, vi hade faktiskt väldigt kul ibland. Men jag saknar det inte.
7 år. Det verkar vara en gräns för mig. Eller ödets gräns för mig. Och det kanske helt enkelt räcker? Saliga och extremt ovanliga äro de förhållanden som håller en livstid. Det måste vara en chans på en miljard att det händer.
Tom. Det är jag nu. Det måste ju betyda att det finns plats för mer?
