TantAugusta

                                                  
Som en liten följetong så kommer den här:

"Att blunda är ett vanligt synsätt"

Dick


DN har under veckan haft en artikelserie om mobbing. Skrämmande, chockerande och tyvärr ibland igenkännande läsning. Det värsta är alla inkompetenta chefer som konflikträdda stoppar huvudet i sanden och tycker att personalen ska bli lite gladare och själva komma på hur arbetsglädjen kan öka. Men hjälpa eller stödja den som blivit drabbad? Nej, men det måste ju vara den personen det är fel på? Vi provar några veckor till så har det säkert "gått över".

För några år sedan valde jag att använda en stor summa pengar (ja, i min värld alltså. I andras en spottstyver.) för att gå en kurs i sorgbearbetning och samtidigt bli certifierad att hålla kurs för enskilda och grupper. Anledningen till att jag valde att gå kursen skriver jag inte om här, men jag fick då kommentaren att; borde inte du gå en kurs i att bli gladare istället? Nu är det väl inte så att man väler att betala så mycket pengar för att bli mer ledsen, och förundringen över hur olika vi människor tänker upphör aldrig. Sårande, var ändå kommentaren.

Och mobbingen bland vuxna, den pågår. Överallt, hela tiden och mot vem som helst. Både den som är stark, duktig och vill mycket, lika väl som den svagare som inte vågar ta plats.

Jag tänker mycket på det nu, under planeringen med en kurs i dynamisk pedagogik som jag håller nästa vecka. Tänk om alla hade förstått vad den kan göra och hur betydelsefullt det är med det förhållningsätt man kan utveckla genom den. Men alltför få orkar förändring när den ska ske på "hemmaplan".