Färdigskrivet
"Om man skrev sina memoarer i början av livet så skulle man ha något att gå efter sen"
Dick
Det vore kanske inte så dumt, då skulle människor inte behöva välja så mycket. Rött eller blått? Vitt eller rött? Aftonbladet eller Expressen? Eller gå den gyllene medelvägen och ta grönt, rosé och bägge blaskorna?
Köra på det där med 2,5 barn och villa för statistiskt lagom mycket räntekostnader och en bil? För jag hoppas verkligen att det inte är fler bilar som är medeltal? Apropå det skulle det vara intressant att veta hur många cyklar det finns per familj eller person i Sverige. Tänker jag på mina vänner och antalet cyklar så är de absolut med och drar upp siffrorna rejält. Själv är jag bara en wannabe än så länge med mina två raringar.
Apropå cykel en gång till så skriver jag inte så mycket om det just nu. Det finns en mycket enkel förklaring till det. Jag cyklar lika lite. Varför energin och tiden inte finns, finns det många orsaker till. Men när tiden plötsligt fanns, så tröttnade kroppen ordentligt och jag gick i sängläge. Inte så obekant, men nog så ovälkommet. Fjärran kändes dagarna för en och en halv månad sen, på Mallorca när jag trampade uppför höga berg, när femminuterspromenaden till Rosenlunds sjukhus i morse kändes nästintill oöverstiglig. Nåväl, inga diagnoser men medicin som jag (eller vi, Farbror Doktorn och jag) hoppas ska hjälpa.
Det var på vägen hem som jag började tänka på det där med memoarerna. När man går sakta hinner man tänka mer. Jag gjorde ju det. Skrev dem alltså. Jag hade inte en tanke på som liten tjej, att jag skulle gifta mig och få barn när jag blev vuxen. Jag är ganska övertygad om att jag nog trodde att det skulle bli ungefär som det blev, ganska fritt och utan större mål. Är det kanske så att de flesta av oss faktiskt skriver sina memoarer utan att tänka så mycket över det. Egentligen är de ju mål, om man gör dem innan. Några vågar ha mål och uppfyller dem sen, med eller utan stöd. Andra ser dem inte för ingen har hjälpt dem öppna sina ögon. Ingen har talat om för dem att de också kan. Ingen tror på dem. Eller tror ändå inte trots stöd och uppmuntran. Jag ser dem varje dag.
Jag vet inte om mina memoarer blev färdigskrivna, och det är väl som i de flesta "verk" att några blad förblir oskrivna, som det så vackert heter. Men jag ångrar ibland utfallet av några kapitel.
