Att ta beslut
Mycket handlar om beslutsamhet. Att bestämma sig, att lura ödet på dess luriga kluriga händelser och göra det bästa man kan åt sin egen situation. Men när man inte vet. När man inte har modet att våga hoppa, våga prova eller släppa taget. När intellektet styr undan de känslor som vill fram och man hela tiden hoppas att det ska bli bättre. Bara av sig självt.
I funderingarna, eller fundringarna som jag väljer att kalla det, kämpar jag själv med ostyriga och inte så positiva känslor och tankar. Har jag lurat mig själv att välja fel, eller råkade det blir rätt när jag kämpade med ödet. Kan jag någonsin få svar på frågorna? Det enda jag vet att är att jag valt det jag kunde välja, det som för tillfället kändes rätt och det som mitt så undangömda och hårt inkapslade hjärta faktiskt vågade släppa in.
I den pressande gråten som jag som vanligt trycker undan ryms frusterade skrik, ilska och rädsla. Jag pressar ihop allt till en hård liten kula som inte tar så mycket plats. Den ramlar in i utrymmet för bortträngda känslor och minnen, och vid stöten mot de andra kulorna känner jag hur kroppen vinglar till. Snart är de för många.
Och jag väntar.
