TantAugusta

Jag gick genom stan idag, inget som händer ofta numer. Förr, eller egentligen för bara en sisådär 10 år sedan, så gillade jag att springa på stan. Kolla på prylar, kläder och på folk. Det sista gör jag fortfarande gärna eftersom det är det som är mest fascinerande. Men när det gäller det övriga är jag faktiskt ganska mätt.

På drottninggatan satt en man och spelade dragspel. Han spelade riktigt bra, en skicklig musiker. Det är inte alltid jag tycker att dem som spelar på stan är särsklit bra. Men den här gamla mannen påminde mig om min morfar som också spelade dragspel. Jag gav honom inga pengar, något som jag genast ångrade. Han var värd det och behövde det säkert. Men att gå drottninggatan fram en fredag eftermiddag betyder att rätta sig i leden, annar blir du nersprungen. Så jag bara gick förbi, men kände en klump i halsen när jag tänkte, på honom, på morfar. En riktig människa.

Sen gick jag gamla brogatan ner mot vasagatan. För många år sedan, cirka 25 år, när jag var frisörelev, så bodde jag faktiskt på gamla brogatan en helg. På Maranataförsamlingens pilgrimshem. Det finns inte kvar där idag, men jag minns det väl. Jag och en klasskompis från frisörskolan var nere i storstan för att gå på den stora frisörmässan som vi hade fått biljetter till från den salong vi gjorde praktik på. Naturligtvis var det otroligt spännande, och jag hade min nya egendesignade jeanskappa på mig, som jag sytt själv av mina gamla jeans. Jag har den kvar i en väska i förrådet. Min klasskompis, från Kramfors, hon var också en riktig människa.

Nere på vasagatan möter jag återigen en stor massa, alla har bråttom hem - eller bort - vad vet jag. I en hotellbar hade jag stämt träff med en väninna för en after work. Hon är också en riktig människa. Som det alltid blir när vi ses så går tiden fort men den räcker, vi ses ju igen. Men jag inser när jag sitter där, att det är de riktiga männsikorna som ger de finaste spåren i skivan om mitt liv. Några spår är tunna och börjar fyllas igen av för mycket erfarenheter. Både av goda och lite mindre goda. Men sen är det alltså en del riktigt djupa spår, några gjorda av de tidigare tre nämnda riktiga människorna. Och är det det som kallas rynkor, så vill jag gärna ha många fler.