Rädslan
"Risken med att ta sig i kragen är att man tappar fotfästet istället"
Dick
Den ständiga känslomässiga pendlingen tar på. Den är inte dramatisk, aldrig har jag behövt vare sig ångetsdämpande medel eller uppåt-tjack. Jag har fixat det själv, med "positiva" tankar och en och annan god vän. Ibland behöver man inte tänka alls, tillvaron är så positiv som den kan bli och allt flyter på som Ljusnan en vårdag. Som igår, i skogen på en cykel med tre andra tjoande cyklister.
Men så kryper hopplösheten över en och det mesta känns lite meningslöst. Ett uppgivet varför då? Och för att stockar sig i halsen. Allt är självvalt, det liv jag lever, den situation jag är i och det arbete jag utför. Jag kommer ändå inte över känslan att det var nåt annat, nåt jag missade, nåt som glimtade förbi en gång men som jag just då struntade i att se, eller i dimman skrattade bort. Kroppen säger att jag fortfarande är ung och stark. Sinnet säger att jag snart är en ensam gammal Tant som man måste höra av sig till. Jag behöver absolut snart en ny "så länge krabborna kryper och ryggen håller-period". Det här är inte utveckling.
