Goddag, jag heter Erik.
Det var det som var meningen. Att jag skulle heta Erik. Det är alltså så jag kunde ha presenterat mig. Man kan ju tycka så här i efterhand att det logiska vore att jag fick namnet Erika istället för Birgitta. Men så blev det alltså inte. Ingen av barnbarnen heter Erik heller. Men jag har hört av folk i byn och av släkten att farfar Erik var en snäll man. Modig måste han också ha varit, som åkte till Amerikat i unga år.
Jag fick veta det en sen kväll när jag var cirka 7 - 8 år. Att det var meningen att jag skulle bli en pojke. Hur stor besvikelsen var när det var jag som tittade fram och ropade tjohejsan vet jag inte, sådant är ju väldigt svårt att veta även om man var med vid själva framkomsten och världshändelsen och hjärnan var både frisk och fin och utan påverkan.
Nu hade man ju kunnat göra ett könsbyte förstås. Men nu är det så att jag gillar att vara kvinna, trots allt det innebär. Som tycker om män. Det är ju i och för sig inget problem, jag hade ju kunnat vara bög. Men det är ju inte helt lätt i en fjällby, även om schlagers var en musikstil som dominerade och de flesta såg ut att komma från en "Brokeback mountain-film".
Vad den givna informationen ledde till, kan jag och alla runtomkring mig bara spekulera i. Men jag har mina aningar om betydelsen av det. Och kära föräldrar där ute, blivande och varande; Låt aldrig era barn få veta att ni kanske ibland önskat att de var någon annan än de är.
