TantAugusta

Jag vet att ni har det, ni, därute. Eller därinne. Jag ser er, jag känner några av er och jag hör er. Inte så mycket hör längre förresten, de mest hödljudda grannarna har flyttat och om det är en positiv eller negativ händelse i mitt liv har jag inte bestämt än. Ni, som har nån. Ni, som lever med någon annan. Jag vet att ni har kärlek, närhet och samhörighet. Jag kan glädjas med er. Är aldrig emot, det är meningen med livet.

Häromdagen ringde en gammal vän och frågade; hur är det? Jag svarade helt ärligt; det är faktiskt jättebra. Jag tycker verkligen det. Jag har ett fantastiskt liv, jag har bra fysik och är väldigt sällan eller aldrig deprimerad. Jag har mat och en säng och tre cyklar och underbara vänner, inget att klaga på med andra ord.

På en jobblunch får jag en annan fråga, den om barn ni vet. Som man ställer först när man känner att samtalet är tillräckligt förtroligt och man är "nära". På frågan kan jag också ärligt svara att jag inte saknar det.

Men vem är jag att veta vad som saknas när jag aldrig haft det? Alla ni (för det är några) som gjort min situation till det den är idag - jag kommer aldrig glömma det ni gjort. Det därför är jag här, i min etta. Med tre cyklar. Och med ett oerhört starkt psyke som har förmågan att stoppa undan det otänkbara och det onåbara. Det gör i sin tur, att jag kan tycka att mitt liv är jättebra och tillräckligt.

Men ibland blir jag ändå påmind. Jäkla kärlekssånger.