TantAugusta

Efter dagens 10 mil i cykelsadeln, den nya som var oväntat obekväm - på grund av en grym träningsvärk sedan i måndags (!) -  så skruvade sig diskussionerna kring hur man, eller rättare sagt, hur man inte, lyckats fånga en man med blicken. Eller då i mitt fall, "fånga" en man, punkt. Låter som något man gör med kastspö eller håv, och ingendera finns i min ägo. Vi, min väninna och jag, kom i alla fall fram till att hur man ser på "saken", dvs. mannen nog har en del med det att göra. Så jag funderade vidare och kom fram till det här:

Man bör nog se ut som Disney-Lady:



Som blygt ser upp på, och till, sin man. Lite "ta-hand-om-mig-du-som-är-stor-och-stark-blick". Borde funka i de flesta fall, för är det något jag lärt mig genom åren så är det att de vill känna sig starka och behövda.





Men man kan också se ut såhär:



Finns inte en chans till misslyckande då. Funkar alltid. En man som möter det här, "jag-vill-ha-dig-punkt-nu-blicken" kan han aldrig stå emot. Alla män (och kvinnor) gillar väl att känna sig åtråvärda? Jag har naturligtvis inte provat, har aldrig kommiti närheten av vare sig den storleken på varken ögonfransar eller "boobs". Ej heller storleken på självförtroende när det gäller sådan slags.







Nä, det har mer blivit lite såhär:



Inte för att jag är arg eller sur eller grinig. Utan bara för att jag är intresserad. Bara för att jag vill se den som är där, bakom allt. Ibland gör jag det och vill se mer. Ibland önskar jag att jag inte hade sett. Och jag är medveten om att blicken inte är behaglig alla gånger. Jag kanske borde ha solglasögon oftare?