TantAugusta

Jag var orolig länge, för att komma hem i söndags. Gruvade mig, tänkte att det skulle bli tårar. Men det blev inte så. Jag hade sällskap hela vägen in i lägenheten av Juliaresan, och det kanske var det som var medicinen mot min eventuella självömkan. Juliaresan, sommarens största cykelhjältinnor.

Jag kom alltså hem från Ride of Hope, detta lilla stora äventyr där jag haft rollen som en av ledarna i år. En ära, ett för mig stort uppdrag och något som jag kände att jag inte direkt gjorde med en spd-spark. Jag skulle cykla på för mig helt nya vägar och leda gruppen så säkert som möjligt i den svenska naturen och semestertrafiken och samtidigt sprida gemenskap och glädje, trots väder och vind. Det gick bra. Det var fantastiskt roligt och givande! Jag mötte helt otroliga människor som jag aldrig kommer glömma. En upplevelse som är värd allt och lite till.

Jag var rädd för att komma hem för att jag bor i ett singelhushåll. Ensam, som det heter. Det känner jag mig väldigt sällan som - ensam. Jag gillar mitt eget sällskap. Men det klart att det oroar när man fått vara i en så stor varm familj i över en vecka. Där många har familj och vänner hemma som väntar, som möter upp, som får dem känna sig välkomna hem och som ger applåder, kramar och pussar när de kommer i mål.
Men så får jag små meddelanden där jag förstår att jag också är saknad, några tycker att jag också borde vara på en annan plats. Det värmer och jag kan borsta bort både självömkan och sorgsenhet. Det är ändå inte mig allt har handlat om, det har handlat om vår mål - att kunna hjälpa sjuka och försöka stoppa det fruktansvärda. Cancer.

Så det var vad min tredje del av sommarlovet kom att handla om, och det blev också den viktigaste delen. Allt det andra, möten med släkt, vänner, cykling runt Vättern och i höga berg i Sundsvall - allt har varit väldigt roligt och gett mig en innehållsrik sommar. Det har varit utmaningar både fysiskt och mentalt, precis som jag vill ha det. Men Ride of Hope var det stora.

Och nu har jag börjat jobba.