TantAugusta

 

Med mindre än en vecka kvar så ser jag hur alla springer omkring och stressar för den kommande helgen. Själv har jag bakat en kaksort som enligt planerna skulle åka med uppåt landet, men jag tror de får ligga kvar här. Skamset dåligt försök. Macarons. Varför?

 

Det är då jag börjar sakna. Jag saknar farmors klenäter och framförallt struvor. Som jag fick en hel burk av henne i födelsedagspresent en gång, och jag tror att det var den present jag gillade mest det året. Det är väl först nu jag förstår vilka konstverk de egentligen var, vilken kunskap som ligger bakom att kunna skapa sådana bakverk. Då var det bara självklart att alla kvinnor kunde. Jag saknar mormors rån och bondkakor. Rejäla, med smör och mycket smak. Men mest saknar jag mammas saffranslängd - och likörtopparna. Mammas saffranslängd var aldrig torr. Aldrig degig, alltid med lagom av allt. Likörtopparna, som hon med tiden faktiskt tyckte var riktigt tråkiga att göra och som också med tiden minskade ganska mycket i storlek. Något som vi förstås inte kunde låta bli att påpeka och retas för. Jag saknar dem, oavsett.

 

Men det är ju inte så mycket bakverken, utan det som de blev bakade av, som jag saknar. Bakade av en vilja att ge, en energi för familjen och för högtiden, en glädje över att kunna glädja och av kärlek. Till matlagnings- och bakkonsten, och till oss.

 

Vi tappar någon tradition nästan varje år. Vi slutar med det ena och vi slutar med det andra. Vi har inte energin och vi har inte rätta viljan. Vi försöker halvhjärtat glädja, det är ändå så skönt att vara tillsammans, vi har ju ändå det lilla.

 

De sista jularna i mammas liv var skådespel, de var inte roliga men vi försökte - vi gjorde så gott vi kunde. Men hennes saffranslängd var densamma, vi åt den med glädje - och jag minns den med värme. Jag önskar så väldigt mycket att jag hade kunnat få smaka något liknande igen. Och att hennes sista jular hade varit lika varma och gyllene.