Tant Augusta
Det är väl på tiden att jag berättar lite om Tant Augusta. Det är inte jag. Det är en klok kvinna jag fick äran att bli vän med när jag var 6 år, och som jag sedan var vän med tills hon dog. Då var jag 17 år. Hon kom från fjället till vår by eftersom det var för tungt för henne och sonen att bo kvar under vintrarna. Hon var väl ca 75 år då, och sonen runt 55. Bokstavligen krökt av ett hårt liv med kor, getter, en häst, höns och en hund att leva av fick de inse att att de behövde vara närmare sjukvård och annan hjälp som ett samhälle kan ge under vintrarna. På sommaren flyttade de upp igen med alla djuren hem till fjället. Med tanke på det som händer i bygden just nu när det gäller just sjukvård så är det nog snart dags för fler att flytta ändå längre ner i landet. Men jag hoppas förstås att den kämpaglöd ockupanterna i Dorotea har är av samma styrka som Tant Augusta hade.
Jag kan inte berätta allt i ett inlägg, det är för mycket. Men det är till hennes ära jag namngett bloggen. En stark kvinna, som såg mig och som gav mig och mina upptåg utrymme, lärde mig respekten för djuren och vördnanden för det de gav oss. Som skrattade åt mina påhitt men gav mig rejäla åthutningar om jag gjorde något hyss som gick över gränsen. Som lät mig koka mese i mesehuset som höll på att rasa, som lärde mig kärna smör och som lät mig slippa när blåsorna i händerna blev lite för stora. Som litade på att jag kunde sätta ihop en separator utan hennes överinseende redan vid 7 års ålder. Jag får ärligt erkänna att det var en väldigt mörkrädd 7-åring som satt i potatiskällaren och separerade mjölk under sommarkvällarna. När det knakade i skogen var jag alltid helt säkert på att det var en jättestor björn som skulle komma och ta både mig och mjölken. Men det var inte så att man protesterade, det var mitt jobb att göra och då gjorde jag det.
Tant Augusta, en riktig kompis.
