TantAugusta

 

 

Vi tar vår plats på gatan. I tunnelbanan, i varuhuset, på vägen. Vi medmänniskor, vi miljötänkande, ofta upprörda över orättvisorna i världen. EU är plötsligt fredspristagare och vi hyllar eller skakar på huvudet. Vi betalar vårt "tionde" till Amnesty, Läkare utan gränser, Barncancerfonden, Djurens rätt och många andra organisationer.

 

Men vi orkar inte se, orkar inte veta något om dem som är så nära att vi "råkar" stöta till med en ganska hård armbåge i trängseln. Vi låtsas som om alla är osynliga med blicken riktad på en punkt långt bort, som om vi gick balansgång på en glödande kolbädd. Fort, hårt och egoistiskt självmedvetet. Så rädda för att beröras eller bli berörda söker vi ändå en slags bekräftelse genom en hård och ovänlig kroppskontakt. Aldrig ett förlåt eller ursäkta, det fyller ingen funktion längre.

 

Ändå är sanningen den, att vi inte skulle klara oss utan varandra.