Kapitalt
Jag har nog aldrig varit någon vän av nya prylar. Inga killar med nya fina bilar har imponerat på mig, tvärtom har jag nog sett lite undrande ut över den skinande plåten och grannlåten. Min första och hittills enda egna ägda bil var en Volvo Amazon -66, som gick som en klocka tills ett ohängt "måg-elände" slaktade den och den började bete sig som en groda på gatorna hemma i stan. Hoppandes fram över kullerstenen insåg jag att den kära kärrans tidevarv var räknat. Tidigt älskade jag gamla plåtburkar och andra ting, som var nötta av både tidens tand och av kärleksfullt återanvändande.
Mycket förvånat ringde jag i mitten av 90-talet min mamma när mitt strykjärn gick sönder. Jag kunde inte förstå att det svikit mig efter så sparsamt användande. Hon menade att det kanske inte var annat att vänta eftersom mormor bytt det mot ett nytt redan på 70-talet. Och jag fick erkänna att det ju ändå var ganska tungt, handtag i bakelit och i övrigt gjutet i järn. Så det blev inköp av ett nytt, men det blev om möjligt ännu tråkigare att stryka.
Därför förvånar det mig nu att min nya kaffebryggare bringar mig sån glädje. Jag blev även där tvungen att inse att kannan som varit sprucken i ett halvår nog en dag skulle ge upp kampen mot sumpen. Men den nya är varken dyr eller tjusig, det blir bara kaffe. Direkt i en händig termoskanna så söndagsmorgnarna blir ju i och för sig betydligt sängliggningseffektivare. Så det är väl det där det ligger - skönt, effektivt, smidigt och bekvämt. Som en ny karbonhoj ungefär.
