TantAugusta

Men det går inget vidare. Fötterna vill liksom inte låta bli att jäklas med mig och nu är jag uppe i samma summa som en riktigt bra cykelresa - när det gäller vad jag kostat på dem och som hittills hjälpt föga.

Så kom tankarna, om det här med fötter och gå. Trampa. Det är ju det de gör. Kanske tåflörtar lite med det gör de bara med varandra och då liknar det ju nästan någon slags incest? Mina fötter svettas inte ens, och det är ju det mest underliga av allt, med tanke på hur övre delen av kroppen reagerar på rörelse.

Andra tankar kom också, de på mamma. I samtal med syster så har vi väl kommit fram till att vi gjorde det vi gjorde, hjälpte vår mor i dödens väntrum - med kärlek, given och eftersökt. Effektivt tog vi sedan hand om allt praktiskt, starka stod vi genom begravningen och med anletsdragen ordnade tog vi adjö av både mamma och gäster. Det vi glömde var att ta hand om oss själva. Vi bara gick vidare, trampade på, och med facit i hand så känns det som om det åtminstone för min del är både en, två och flera händelser som försökt tala om för mig att det är dags att stå stilla ett tag.

Jag påminns när jag går förbi den japanska resturangen där jag och mamma åt lax i teriyakisås. Hon tyckte att det var så gott. Jag påminns när jag ser Stadshuset och vår kväll där när jag fick mitt Mästarbrev. Jag påminns av butiken med alla balklänningar som hon drömmande gick runt i, bara för att det var så vackert. En dröm som hon kanske hade haft som ung, att en gång få sväva runt på ett dansgolv i den typen av klänningar. Men i tanken blir jag så arg, jag blir så besviken. Jag tycker att hon hade kunnat komma fler gånger. Vi hade kunnat få umgås mer på tu man hand. När jag blir arg går jag fortare. Trampar hårdare. Då kommer jag undan.

Men mamma, det är för sent och ilskan är utan mening. Men den är där. Jag saknar dig, jag hade velat ha mer.

Jag hade velat ha åtminstone en kväll till.

Och mina fötter? De vill bara vila.