TantAugusta

I en och en halv månads tid har jag kämpat, mina ögon varit rödkantade, och förtvivlan hemsökt min boning. Men nu är det över!


                            Jag har precis läst ut Mons Kallentofts Midvinterblod.








Jag brukar säga att om en bok inte är bra, så varför läsa ut den? När det gäller deckare så är det ju någon som är mördare och vem det är vill man ju liksom veta. Så jag har tragglat på, envist - men oj vad tröttsamt. Det är sällsynt att jag känner så lite med personerna i en bok, i den här fanns det ingen som helst samhörighet med någon. Jag får ingen bild av hur de ser ut, deras liv utanför beskivs lite torftigt för att man ska ha en aning om vilka de är. Språket är trist och många av dialogerna osannolika. Alltså, vilken kille i nian skulle by-the-way säga till polisen, som förhör dem, att "morsans nya kille är rätt okej faktiskt." I samma mening som - "nej, vi har inte skjutit genom någons glasruta" och utan att ha blivit tillfrågad?  Tyvärr, som gymnasielärare så vet jag, det händer inte.

Dessutom får man inte reda på svaret till kärnan i historien, men det kanske man får i den nya boken Sommardöden? Eller kanske i nästa....Höstskriet? ...Vårmorden?

En av mina andra gillaringetvidareförfattare, Camilla Läckberg, recenserar:
"Språket i Midvinterblod bjuder på en tät och sinnrik väv, med en ofta hjärtskärande vacker svärta. Högsta spänning! Läs den!"

Ja, jag kan förstå att Camilla tycker det, hennes böcker är ju exempel på det motsatta så vid en jämförelse väljer jag nog Mons i alla fall. Men just språket är det jag har mest svårt för, det tänder mig inte, det flyter inte, jag får ingen känsla. Tät och sinnrik väv...jo jäklar. Den vackra svärtan har för mig blivit en tjockflytande trycksvärta som flutit ihop på varje sida, så svårt att få att klargöra sig.  Ja, ja, jag kanske inte ska säga något så mycket om skrivande, men så tjänar jag inga pengar på att skriva heller! Än! Ha!

Men hur kan den gode Magnus Utvik i ICA-kuriren säga: "Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre" Har han helt missat förra sommarens läshysteri? Där svartrockare i 17-års ålder satt bredvid Tant Augusta 85 år, i T-banan, och bägge läste Stieg Larsson? Utan att ha en aning om omvärlden? Lika uppslukade, och missade stationen där de skulle av?

Nej, sorry, men en sådan saknad som när böckerna om Lisbeth och Mikael tog slut (som ju blev nära vänner under tiden jag läste,  och med en dessutom död författare), är det inte ofta jag känner.  Så glad över att något så trist som Midvinterblod är över var det också längesen jag var.

Nu väntar en tegelsten, Carsten Jensen, Vi, de drunknade. Ska vara bra, så jag hoppas på sköna stunder i solen. Men den åker inte med i ryggsäck på cykelresor, det får bli en tunn pocketdeckare för det.

Nej, jag ska inte gå och lägga mig med någon av mina sambos ikväll, till det är de lite för smutsiga, i mina nytvättade sängkläder. I morgon ska den ena med ut på en tur, efter det blir det kanske en liten dusch.  Både för mig och sambon.

Jag tänker däremot på lag-anda. Jag strötittade på fotbollen igår, det fick mig att sätta ordet gruppkänsla i halsen. Tanken med en grupp som ska arbeta tillsammans är väl just att de ska uppfatta sig själva som en grupp, som ett team. Jag fick aldrig den känslan igår när jag såg våra "hjältar" på TV. Nu är det väl inte så lätt att uppfatta känslor genom rutan och så många mil bort - men jag såg minspel och brist på annat spel.

Samma sak gäller i butiker, på restauranger, i arbetsgruppen, i en skolklass. Hur man än sliter för att förklara vikten av samarbete, respekt, tillit och ärlighet så verkar det vara så oerhört svårt att genomföra i praktiken. Ta vänskap till exempel. Samma sak händer där, brist på acceptans för olikheter och likaså brist på respekt för ett annorlunda förhållningssätt sätter vänskapen i gungning och små myror blir till elefanter.

Lösningen är att någon måste vara starkare, någon måste kämpa mer och ta första stegen. Men det räcker inte alltid till.
Har man otur kommer "stolhet och fördom", eller bara vanlig självupptagenhet och sätter käppen i hjulet. Och det vet ju en cyklist vad det betyder.

Så att missionera i detta ämne är ett kall, en livslång uppgift - och väldigt värdefull. Lagerbäck - jag ringer!

Mycket har jag blivit kallad men aldrig det av mig själv. Men nu tror jag banne mig att jag får erkänna att jag är det. Säkert är det många av er som håller med och då inte bara på grund av cyklingen.

Faktum är att när jag tänker tillbaka på "Rundan runt sjön" så ilar det lite i magen och jag längtar tillbaka. Och ser fram emot nästa lopp väldigt mycket. Det är mindre än två veckor dit. Hehe.

Så fort någon vill prata cykling så blir jag som förbytt - ivrig, energisk,  (nåja, är väl lite det annars också men jämförelsevis...) fuktar mina läppar, snabbare andning, huden antar en lätt rosa ton, ögonen beslöjade........oj...då.

Igår kväll när jag kom hem med min äldsta sambo, Scott Vail, som varit på rekreation men som fortfarande inte är så kry på grund av förslitningsskador, så blev jag uppbjuden på min fastighetsskötares balkong. Jag hade varit på mek-kurs. För cyklande tjejer. Fastighetsskötaren tyckte inte att jag såg ut som en som cyklar, men vad han tyckte att jag skulle göra istället framkom inte. (Jag tycker inte heller att jag "är en som cyklar", men att förklara skillnaden mellan det och en cyklist kändes inte aktuellt i ångorna av Pripps Blå) Jag föreslog knyppling men det tog han inte på allvar. Där satt han och en äldre granne som jag pysslat om lite med att ge honom älggryta och hjortronsylt. Han har lånat ut lite verktyg och bara varit schysst, som norrlänning blir man ju lite lycklig då, känner sig lite hemma liksom. 

Då kom det fram att han hade varit tävlingscyklist i klubben Falken en gång i tiden! Jättekul! Vi hade förstås en del att prata om då. En timma gick fort och plötsligt var jag väldigt trött i morse eftersom jag glömde tiden.

Sjön alltså - Vättern. Ni som aldrig kan förstå, aldrig skulle komma på tanken - och dessutom tycker att vi som gör det - cyklar 30 mil runt en sjö i ett sträck, är idioter; Sluta läs här och gör nåt vettigare!  Jag har ingen plan på att försöka omvända någon.

 Förra året, hade ingen kamera i år...

Folkfesten runt arrangemanget måste upplevas för att förstås, och den fantastiska organisation runt det hela är att imponeras av. Rätt förvaltat kan det här ge många sköna kronor till Motala kommun i många år, fel förvaltat tar det slut. Det har hänt på andra platser, typ Sjealland där organisationen inte direkt är så "på".

I depåerna kan man få mycket gott Zoegas kaffe, bananer, söta bullar (inte min favorit men det finns ju "bars" som man kan ta med själv), saltgurka, bananer, blåbärssoppa, energidryck, bananer, mm. Där jobbar lokala innevånare i alla åldrar och alla är på gott humör. Flaggvakter som står och fryser runt banan (ja, man fryser på natten när det är 5+ och fuktigt) och hela tiden följebilar som cirkulerar - med andra ord tryggt, vänligt och peppande!

Ont i rumpan? brukar vara en vanlig fråga. Jag vet inte. Några har nog problem med det, och jag har det säkert själv också. Det är bara det att det skiter man i när man är i mål. Det spelar ingen roll. Så kul är det, och så skönt är det att testa vad man klarar. I min värld. I andra världar är vi idioter, som en av de lokala förmågorna (en av dem som har druckit lite för mycket lite för många gånger) på torget i Motala sa: Cykla runt Vättern, vilka djävla idioter! Jag tycker väl att man ser lite för lite av världen när man sitter mesta tiden på en parkbänk, men vi är ju olika.

Jag hade iof ett problem som var lite jobbigare i år, tack vare min enorma sociala förmåga och min när det gäller planering lika enorma oförmåga. Jag höll på att somna flera gånger i sadeln, efter stoppet i Hjo där man får lasagne. Nu kunde jag inte äta så mycket lasagne (är ju lite ovant sådär kl.04.30 på natten spik nykter och det är ju inte varje vecka man cyklar den tiden heller...) och jag hade dessutom ätit pastabuffé två gånger under dagen. Där själva pastan var på väg att upplösas till en puré av nåt slag, al dente är inte Motalakockarnas grej tydligen.

Jag hade klivit av loppet om det inte hade gett med sig, men jag piggande till och sen blev det bara bättre och bättre ju närmare Motala jag kom. Jag var oförskämt pigg och körde om, och körde om. Och blev omkörd, men nu finns det ju de som kör på runt 8 timmar... Jag landade på 13.27, vilket är mitt eget lilla rekord och som jag är väldigt nöjd med. Och nu finns det något att slå för mig nästa år. (Jag menar inte 8 timmar!) För det blir ens egen lilla tävling, detta som är ett LOPP och inte en tävling. Enligt andra skandinaver i cykelsvängen, som jag har pratat med, så upplevs inte svenskarna som särskilt noga med vilken tid man kör på. Själv tror jag ju att danskarnas fokus skulle vara ölen de får i mål, eller norskarna att "ha det göj". Finnarna vet sjutton, deras fokus ska jag nog inte ge mig in i att spekulera om. Islänningar, hm, cyklar de?

Jag träffade en italienare när vi satt på gräset och käkade pastasalladen (vem kom på pastasallad förresten?) och drack lättölen man får när man gått i mål. Han hade samma cykelmärke som mig, en ovanlig cykel på dessa breddgrader, men väldigt bra. Hans var förstås i karbon, och jag försökte byta, men...nu gillar jag ju min sambo såpass mycket och har haft del speciella uplevelser med "honom", så den vara kvar. Han skulle aldrig cykla mer sa han. Har hört det förut och de kommer tillkabaka, år efter år, sa en annan lokal förmåga.

Nu är det några lopp kvar inplanerade, och så turen Sthlm - Dorotea då, alternativ bil Sthlm - Laxsjö, cykel Laxsjö - Dta m jag är less på trampandet eller har kroppsliga krämpor. Logistikproblem angående packning där, men borde kunna lösas. Jag ska i alla fall inte ha den på cykeln. Käre farbror i Sandviken kanske kan låna ut ett par kalsonger när jag kommer dit?

Och livet går vidare, medan jag är helt ute och cyklar.

Hur firar man den bäst om inte med att cykla?  Och då cykla Nationaldagsloppet i Södertörn, start Södertälje - vår invandrartäste kommun. Jag hade nöjet att besöka orten även igår, var på fest hos mycket god vän från lärarhögskolan - härlig kväll! Jag som aldrig hade sett Södertälje blev positivt överraskad, det var jättefint, men så lyser ju det mesta i solen i och för sig. 




Väl hemma skulle jag på Konsum och köpa middag. En qinoasallad blir väl bra? Och där på affären inser jag varför vi inte springer runt med flaggan längre.

Full 18-årig kille med blodigt linne leker med en kunds barnvagn, dvs hans kompis får åka i den in i affären. Vagnen ser inte ut att hålla för en 4-åring ens, och han får en tillsägelse av ägaren av den. Sen går han in i affären, tar en sexpack öl och går till kassan. Ganska förvånande faktiskt, han är (ok, fördom) av den typen som skulle kunna strunta i det. Vid kön ber han den dam han står bakom att få gå före i kön. Han är heller  inte den typen man säger nej till, definitivt inte den man frågar om leg i kassan, jag är övertygad om att vi hade fått se en misshandel på nära håll om någon hade kommit på den tanken. Där frågar han killen i kassan om han gillar skinheads. Killen flinar lite dumt och mumlar något i stil med "har väl inget emot dem precis..." Det är inte ett konstigt svar även om man kan tycka det, han är troligen skitskraj och har dessutom lite mörkare hudfärg än det vi kallar svensk blekhet.

Sen fortsätter "busen" med: Ikväll ska jag knulla de där hororna, du ska få se... det är ju nationaldagen för fan. Och killen i kassan håller masken, han ler och önskar trevlig kväll, och ser ut som en kompis.

Jag blev förvånad över hur min kropp reagerade, den blev hetare än hett, och det var inte en behaglig hetta. Jag blev så arg så jag skakade, och tårarna var på väg att komma och jag började må illa. Lyckligtvis stod en tjej bakom mig som också reagerade stark, så vi kunde känna någon slags stöd av varandra. Det var otäckt, det var hemskt, det var orättvist, men framförallt så j-vla respektlöst mot alla oss i butiken, mot killen i kassan först och främst. Respektlöst mot kvinnor, män.... allt.

Jag och tjejen bakom mig pratade en stund utanför butiken, upprörda, arga men uppgivenheten är där, och känslan av att inte kunna göra något. För vad skulle man ha kunnat göra? Vad kan man göra efteråt? Ok, jag upprörs, jag berättar, men hur många berättelser finns det inte?

Jag tror såklart att berättelserna hjälper, utan dem skulle det se mycket värre ut. Men när ska detta ta slut?
Och lusten att fira Nationaldag är helt borta, men bilden av jordgubbstårtan i föräldrarnas trädgård ska jag nog spara.