TantAugusta

Under en diskussion med en kollega idag kom jag fram till att begreppet solidarisk nog är ganska viktigt för mig. Mer än jag varit medveten om. En del saker tar uppenbarligen tid att komma i underfund  med. Till mitt försvar vågar jag påstå att det finns en hel del "upplysta" människor som inte har den minsta aning om vad det betyder - ej heller funderat nämvärt över det eller lagt ner energi på att ta reda på sin egen grad av det.

Jag är fortfarande övertygad om att det aldrig går att komma ifrån att de som gör mer, vill ha mer. Och var ska man sätta gränserna? Om allt vore svart eller vitt vore det ju så enkelt. Men när gråskalorna är lika många som de sköna slantar Zetterberg får för sitt nya kontrakt med Detroit så blir det plötsigt ganska komplicerat.  Jag pratar ishockey, Henrik Zetterberg, en halv miljard för ett tolvårskontrakt. Ja, han är jätteduktig, men va faaan!?

Samtidigt kämpar människor i Sverige för att få pengarna att räcka till bland annat el, om de nu ens har en elräkning, det finns ju några nere i t-banan på morgonen som inte ens har ett eget rum att gå in i. Många kämpar på grund av att våra statliga verk så effektivt aveffektiviserats så att det är i det närmaste hopplöst att få ens det man har rätt till. Pengar och medel som finns tack vare det solidariska i att de flesta (?) av oss betalar vår skatt, punkligt och prydligt. Det är så det ska vara. Men mina skattekronor verkar ligga och skvalpa på en obestämd plats i "rummet" och kommer aldrig den till del som bäst behöver.

Under tiden försöker man vara klimartsmart och miljövänlig och barmhärtig samarit. Betalar hit och betalar dit. Går på pumpen alltför ofta när man får reda på "sanningar" om utsläpprätter, behjärtansvärda fonder och miljötänkande företag. Uppgiven är bara förnamnet. Och ute skvalpar snöslasket kring mina vårsolslängtande vader.

Det är inte lätt att vara monogam när man har sådana drifter som mig. Stora behov. Hela tiden, alla tider på dygnet. Så nu har jag en ny sambo i hemmet, som dessutom kommer tränga ut en av mina nuvarande. Sorgligt, men livet måste gå vidare.


Så jag vill presentera min nya, vita, blanka vän - Folke Focus.

 





Ikväll var jag på ett diskussionsforum kring ideella och etiska fonder. Anledningen till att jag var inbjuden var att jag skänkt och skänker pengar till Barncancerfonden, bland annat genom att jag gav till Ride of Hope i somras. Ride of Hope är ett cykellopp som går från Lund till Stockholm, totalt 9 sträckor. Varje sträcka kostar 200 kronor som går till just Barncancerfonden. Om hela summan går till fonden kan jag inte svara på, men de som jobbade som funktionärer gjorde det alltså ideellt. Själv kunde jag inte cykla eftersom det enda miljövänliga transportmedel som finns inte så gärna tar med cyklar och jag skulle alltså ha startat i Uppsala. SJ SJ, gamle vän?

Man kan förstås tycka att jag kunde ha cyklat till starten, men jag har ju ett liv utom cyklingen också. Trot eller ej.

Miljön var ett ämne vi såklart återkom till flera gånger under kvällen, som var mycket intressant och för mig utbildande. Inte bara för mig visade det sig, en av deltagarna var en riktig miljöprofet och kunde massor så vi var flera som fick till oss ny kunskap. Om bland annat Godel, som jag har som leverantör. Lasse Åbergs fel. Det såg bara så kul ut när han köpte tofflor på Georgssons i Dorotea anno 1982 (?). Brunrutiga med tofs på, men vad kunde man annars vänta av Stig-Helmer. Han blev i alla fall tidigt en idol för mig.

Av Godel kan man köpa el. Av två sorter. Godel och fulel. Den goda får man betala lite mer för, den är alltså miljövänlig. Den andra, som man faktiskt tror är god när man inte har kollat upp det noggrannare, är inget annat än fossilt bränsle som släpper ut mängder av koldioxid. Det Godel sedan gör är att skänka några slantar för att främja den riktiga goda elen. Typ; man bryter av armen på nån men ger den ett plåster. Så nu får jag lov att ringa Godel och tala om att jag vill byta samtidigt som jag också vill tala om att jag är irriterad över deras sätt att lura konsumenten i sin marknadsföring.

Under tiden jag har skrivit det här blogginlägget har jag använt mer energi än vad som går åt till en halv tvätt i tvättmaskin genom att ha googlat på Ride of Hope en gång. Vilken tur att jag inte har bil.

Varför jag har valt att tro på reikarnation är enkelt att svara på. Det finns så mycket roligt att göra och lära sig att jag helt säkert vet att det här livet inte kommer att räcka till. Men det hindrar ju inte att man försöker göra så mycket som möjligt i det här. Bara i fall att.

Det är något jag tänker på, försöker leva efter och misslyckas ju såklart med det också ibland. För de kommer ju lik förbannat, de dagarna när man inte fattar var tiden tog vägen. Man har inte ens kommit in i duschen när klockan är tre på eftermiddagen. Det händer ju inte så ofta och vila kan man ju behöva. Lite slöseri är det ju ändå.

Men som i ett trollslag förvandlades den trötta håglösa trasan från nyår till en ganska pigg och lustiger Tant. Som tog bussen ut till okända marker (Tyresö) och åkte långfärdsskridskor. Ett område som klart kan förbättras, trots att det var en av de få sysselsättningar man hade som barn uppe i fjällvärlden. Men det var ju några år sedan. Efter skridskoturen vid kaffebordet, började vi prata om vad vi önskade att vi kunde göra mer, eller kunna överhuvudtaget. 

Jag har tre önskningar på min lista som jag har haft länge - mer Tai chi, prova bågskytte och att kunna spela trummor. Jag skulle troligen likna Animal i Mupparna men vem bryr sig. Spanska försökte jag med i fjol men det gick ju sådär. Jag gissar att jag måste ha ett tydligare mål för det än att bara vara på Mallis en gång per år och då helst av typen vara på väg att flytta dit.

Så länge får det räcka med träning inför den stundande cykelresan.

Idag var min längtan efter en stor varm kram så stor att jag på promenaden var på väg rakt in i en beige dunjacka storlek XXL. Jag gjorde det inte, den innehöll såklart en man, vilken jag aldrig sett och därför inte känner. Både han och hans sällskap hade kunnat bli mycket förvånade eller kanske tom. arga. Och det vill man ju inte orsaka första dagen på året.




Jag har haft som vana att göra en "bokslutspromenad" på nyårsafton, men den blev inte av igår av olika anledningar. Så därför blev min "målsättningspromenad" som jag då alltså försöker göra på nyårsdagen, en blandning av båda. Som vanligt när det gäller bokslut så är det minuskontot som får mest uppmärksamhet. Det är ju den siffran man önskar förbättra, det är den som irriterar. Det är också därför jag brukar dela upp det på olika dagar så att året får börja riktigt positivt. Men så blev det alltså inte idag. Jag önskar också att liknelsen också enbart skulle handla om pengar, men det är egentligen det som är minst viktigt.

Allt handlar om relationer. Har man överhuvudtaget ingen relation till en endaste människa så är man oerhört fattigt, eller kanske sjuk. Eller så har man valt att leva som eremit och det är ju inte utan att man förstår dem ibland. Men jag skulle aldrig klara det. Mina relationer är för mig viktiga och upptar mycket av min tänk-tid.

I min egen lilla beräkning så är antalet tappade vänner officiellt en under 2008. Känslan är att det är tre, men det kan jag inte vara säker på. Sen är ju vänner något som kommer och går, jag är själv ett exempel. Antalet nytillkomna vänner och gamla nyupptäckta vänner är minst det dubbla till antalet. Det kan ju kännas bra och tryggt. Fem myror är fler än fyra elefanter.

Men så enkelt är det tyvärr inte. De vänner jag oroar mig mest för att mista är fantastiska människor. Jag beundrar dem, ibland tom. högaktar, ser deras unika egenskaper och behöver dem. Det är inte alltid så att det är ömsesididigt. Vi har alla olika behov och det fina i kråksången är att man har rätt att älska eller tycka om vem man vill. Man har bara inte rätten att kräva det tillbaka. Man kanske också ska passa sig för att visa det för tydligt om det inte är besvarat, men det hör till ett annat kapitel. Där kommer begreppet respekt in, utan det kan man inte vara en riktig vän.

Men som man får jobba på det! Jag ransakar, funderar, ältar, diskuterar - och kommer ibland fram till kloka slutsatser. Men så trillar jag i min egen fälla igen och gör eller säger något jag ångrar. Eller bara tänker en tanke som jag skäms över. Vid sådana tillfällen önskar jag att jag var religiös, så jag kunde bli förlåten. Eller slagen av en blixt.

Ibland handlar det helt enkelt om att acceptera. Det var eller är helt enkelt dags att gå vidare, man har gett varandra det man skulle, man behöver tiden till nya. Och så vidare. Saknaden är ändå kvar även om den liksom sorgen bleknar med tiden. Men man kommer alltid ha kvar det man lärt sig, man kommer minnas fina stunder och man kommer delge andra de kloka råd man fått av sin vän.

Under min promenad idag tänkte jag på att jag nu levt mer än halva mitt liv om man ska gå efter statistiken. På morgonTV sa rådgivarna inför det nya året att det största målet bör vara att dö lycklig. Min nästa blogg-rubrik torde alltså bli: "Nu är det fanimig bråttom" eller "Varför jag väljer att tro på reikarnation".

Jag har känslomässigt inte råd att mista fler nu. Jag har dessutom hittills i livet lyckats missa det viktigaste av allt. Så mitt främsta nyårslöfte får bli att vårda dem har jag har. Kvar. Mina vänner.