Publicerad 2009-08-27 20:59:10 i Allmänt,
En speciell tillvaro. Vakumlik väntan. Underlig vardag. Plötsligt har jag fått kunskaper som ger mig rätten och styrkan att göra saker som jag inte trodde mig om att klara.
Glädjen just nu är en klar blick som säger: Jag är glad att du är här. Glädjen är också lusten att smaka en apelsinklyfta. Glädjen är en tydlig njutning när jag stryker över håret. Glädjen är att kunna ge.
Publicerad 2009-08-22 20:33:11 i Allmänt,
Jag har börjat plugga igen. Dynamisk pedagogik med vetenskapsteorier, på halvfart. En väninna sa en gång att det bara fanns två lägen på mig; Full fart eller tvärstopp. Det är några år sedan det blev tvärstopp, men ska man tro vissa
undersökningar så är jag i riskzonen.
Då kan man ju fråga sig hur man kommer på den mindre geniala iden att studera såpass mycket samtidigt som jag arbetar heltid, samtidigt som livet inte direkt har dansat fram på sistone och fortfarande håller mig i ett krampaktigt grepp. Det har inte dansat på väldigt länge om jag tänker efter. Det är bara hjulen som har rullat, snurrat och emellanåt blivit smorda. Mest av mig själv.
Vissa saker och vissa människor ger mer energi än dem tar, det vet vi alla. Dynamisk pedagogik och dem jag möter där tillhör den kategorin för mig. Så valet är ju självklart, även om det många gånger kommer bli tungt, särskilt med en C-uppsats hängande över mig. Jag är också fullt medveten om vad jag
egentligen håller på med, men det får Doktor Hjärnskrynklare ta hand om - om och när vi ses.
Så försök inte komma med goda råd just nu, jag är medveten. Och hösten är precis i sin linda.
Publicerad 2009-08-17 15:51:20 i Allmänt,
Nu har skolorna börjat och de flesta har tagit ner skylten "semesterstängt". Vikarierna är arbetslösa och får börja vänta sina 19 veckor på ersättning från A-kassan. Själv tänker jag att semester får det bli nåt annat bra år och att man kan vara glad att man inte är vikarie.
I Umeå har mycket varit stängt i sommar. Blomsteraffären på lasarettet till exempel. Likaså den annars närmast belägna blomsteraffären. Kiosken på NUS, ett av våra vattenhål, har haft sommartider - betyder stängt klockan 16 på helger. Sävargården, enda restaurangen på Gammlia - en turistattraktion och ett museum, sommarstängd. Snopet för Farbror, Faster och jag som skulle äta en trevlig lunch. Fiket hade iof öppet men där var allt slut. En av de shyssta takeaway-matställen som finns centralt i stan, stängd den med. Butiker på gågatan, en öppnade kl.12 och stängde kl.16. Stängningstider överhuvudtaget var lite olika, kl.17, kl.17.30 och kl.18. Kom man in en sisådär 10 min i så visade tydliga miner att man var en idiot. Restauranger i övrigt hade stängt på söndagar, till och med under Noliamässan, största mässan norr om Stockholm. Konklusionen måste bli att Umeå klarar sig alldeles utmärkt utan turister och har inget som helst behov av utbildning vad gäller kundrelationer och service på sitt universitet.
Självklart fanns det även i den här stan fantastiska undantag som bekräftar regler, några mindre under i servicekänsla och kundbemötande.
Det här fick mig ändå att minnas Oslo, 1997. En amerikansk turist hade besökt stan under påsken. Det är på påsken alla norrmän har folkvandrat till fjällen (precis som svenskarna alltså) och de få som är kvar i stan går i kyrkan. Amerikanaren sa efter sitt besök: I visited Oslo once, but it was closed. Precis så kändes Umeå i somras. Lyckligtvis hade lasarettet fortfarande öppet, åtminstone den avdelning vi har vistats på.
Cyklar på fel sida eller på mest på trottoaren gör man också, i Umeå. Utan hjälm. Men de har fina blomsterrabatter.
Publicerad 2009-08-06 22:05:29 i Allmänt,
...kommer hjälp och fina tankar. Inte så att förväntad hjälp inte finns. Men ibland dyker de upp, de man inte glömt men som liksom finns i "periferin" - den yttre ringen av bekantskap. De visar sig vara viktiga, intentionerna är äkta och frivilliga. Utan bekräftelsebehov eller stora krav på något tillbaka. Det gör mig avslappnad mitt i allt det spända.
Vi samlas på sjukhuset, vi
anhöriga. Vi pratar om vädret. Inget annat för det orkar vi inte. Vi är i det, hela tiden, pratar om det med våra egna anhöriga och då vill vi inte med varandra. Vi håller masken. Vi blir alla vänner med personalen, de som har makten och kunnandet. De är fantastiska och underbara.
Cancern kryper inpå. En vän har fått den i tungan, en skådespelare. En annan vän har just fått en tumör opererad i hjärnan, en aktiv, sportig man som lever sunt. Jag ser en ung snygg kille på avdelningen, kanske 25 år, med slangarna hängande, han har flickvännen vid sin sida. Den drabbar, cancern. Hela tiden och vem som helst.
Mest tragiskt är ändå att den drabbar barnen. Just nu cyklar mina vänner det lopp som jag egentligen skulle cykla i sommar -
Ride of Hope - till förmån för Barncancerfonden. Jag är ledsen över att inte kunna vara med, men glad över att jag kan vara där jag är. Tack vare rätt hjälp kan jag det.
Publicerad 2009-07-30 09:52:55 i Allmänt,
På morgonbussen som ska ta mig till en hemstad, fristad och vilostund, sitter det mest ungdomar. Alla ska till festivalen och första ölburken öppnades cirka kl.7.30. Jag tycker de är roande, jag vet hur kul de kommer ha och jag känner mig hemma med dem. De är ju i gymnasieåldern. Jag börjar faktiskt sakna mina elever - ett gott tecken.
Vid sidan av mig, snett bakom och ibland mitt bakom, sitter två präktiga tjejer. Präktiga och liksom lite frireligiösa. Bruna präktiga koftor, präktiga mörkblå jeans utan de just nu trendiga revorna och hålen. De till och med äter sina bananer präktigt. Bredvid dem känner jag mig ung men samtidigt trött. Präktighet är på något sätt tröttande och uttråkande. De har flyttat runt tre gånger för att hitta en bra plats, hittills, en av anledningarna att flytta var för att jag drog för gardinen för att inte skärmen på datorn skulle bländas av solen. Ja, de fick alltså sin utsikt skymd, trots att de satt på den andra sidan... Den ena började sin busstur med en diskussion med chauffören som försenade den försenade bussen med ytterligare minuter. Efter några mil ville hon dessutom att han skulle sätta på värmen. Bortom morgondimman kunde man ana samma blå himmel som dagen innan. Chauffören förklarade på sin bredaste västerbottniska att: Dä kom no å bli nog värnt uttan när sola börj å lys.
Så en buss full med ungdomar som tar livet med en klackspark och är glada och partysugna är just nu att föredra. Men varför måste de präktiga sitta så nära mig? Jag tycker det är så hiskeligt fult med så många bruna koftor omkring mig så jag mår nog lite illa.
Publicerad 2009-07-28 16:29:03 i Allmänt,
Om jag hade en man skulle han komma och hämta mig nu. Ta mig med ut till en veranda vid havet och sätta mig i en skön däcksstol. Stoppa om mig med en skön filt och servera ett glas gott rött vin. Sen skulle han sitta och hålla min hand. Bara låta mig, vara.
Om jag hade en man skulle han stå här nu, stark och rakryggad. Inte falla undan för någonting, bara stötta, bara finnas.
Om jag hade en man skulle han se mig nu, se på mig nu att han behövs. Jag, skulle hänga mig om halsen på honom, stolt som en balkong.
Publicerad 2009-07-22 16:03:51 i Allmänt,
Jag träffade på en mogen man idag på stan, eller rättare sagt så höll han på att träffa på mig med en spottsloska. Om jag hade gått bara lite fortare och inte så snabbt sett vad som höll på att hända så hade jag fått sloskan på mina kläder. Känns väl sådär fräscht i svin-influensatider. Jag kunde inte hålla tyst utan sa bara att han kanske skulle akta sig lite när han spottade så att inte någon får det på sig. Mannen hade sin fru (tror jag i alla fall, men om jag vore henne så skulle jag nog ompröva det beslutet en aning med tanke på stolpskottet - som min korta intensiva erfarenhet av mannen i fråga säger mig att han är - hon i sådana fall är gift med) vid sin sida gåendes på den alltid lika trånga Götgatan.
Precis innan jag ska gå förbi paret möter jag en annan man, som också spottar. Det är mest män som spottar, men en hel del tjejer också numer. Det kan man ju spekulera i varför, men bara en abnormt stor salivutsöndring kan inte vara hela sanningen. Jag gissar att det har en hel del med självkänsla att göra men jag kommer nog inte få medhåll där från alla. Lite som "Cogito, ergo sum" - Jag tänker, alltså finns jag. Vad spotta heter på latin har jag ingen aning om, troligen gjorde man inte sådant offentligt på den tiden, eller så gjorde man det i de små fina spottkopparna. Jag spottar, alltså finns Jag. Och jag är tuffast!
Svaret jag fick när jag påpekade valet av tid och plats för spottsloskan att flyga genom lyften var: Men du fick den ju inte på dig! Nej, sa jag, men det är snuskigt att spotta i alla fall. - Men, du fick den ju inte på dig, säger han ännu en gång. Det kan ju hända att han tror att Tant hör illa. Men jag tycker nog att det är ganska omoget av en man (i min ålder) att spotta var som helst när som helst och istället för att hävda det kunna be om ursäkt om det stör någon annan. Det ÄR snuskigt med spottsloskor. Jättesnuskigt!
Vad gör jag då? Jo, inser att en diskussion med den här mannen nog inte kan vinnas. Jag går vidare, men ger honom fingret bakom min rygg. Moget va?
Publicerad 2009-07-18 00:28:11 i Allmänt,
Stekenjokkvägen. En känsla av hemma.
På flygbussen från Arlanda skyndar jag sätta på mig min iPod. De fulla killarna i 35-årsåldern skämtar just som sådana killar gör, som varit från "frugan" en helg. Jag vill inte höra. Det känns konstigt att vara på väg hem. Främmande, hemma.
Hemma har den här sommaren hittills varit en skumgummimadrass hos en kär barndomsväninna i Umeå. Vissa morgnar har vi vaknat i 35 graders värme, sen ätit frukost med jordgubbar, fil och husman.
Hemma har också varit en övernattningsetta i Dorotea, en sovplats med TV. En andningsplats. Men då har hemma på dagtid varit föräldrarnas lägenhet, med allehanda bestyr som man genomfört frenetiskt. Allt arbete med kroppen skjuter tankarna på flykt.
Hemma var cykelturen genom barndomens trakter. Förbi Vilhelmina och Stenmans konditori, där jag fick min första mjukglass. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att någonting hade kunnat smaka så himmelskt. Den var enorm, den var vaniljgul och den var det närmaste paradiset ett barn kan komma. Jag ville gråta när den var slut, men så otacksam kunde man ju inte vara. Sen förbi Lövnäs, där köptes de fina hemsnickrade köksstolarna. Stalon, som alltid bara varit en bensinmack för mig, var numera verkligen bara en bensinmack. Bielite, minnet av en så lycklig mormor som fick hälsa på sin bror i stugan. Den fina kontakt de höll trots att de inte fick växa upp tillsammans. Saxnäs. Det är ortsnamn jag beskriver. Hemma för någon. Till slut Klimpfjäll och Stekenjokk, det mäktiga och lite skrämmande, men alltid spännande. Karitjärn. Gamla vänner och kokt kaffe. Hemma men främmande. Precis som här, Stockholm, där jag befinner mig nu.
Mest hemma har avdelningen på våning sex på Norrlands Universitets Sjukhus varit. Jag har lärt känna tre olika rum, personalen, olika typer av sängar. Jag har burit lunch och kaffe till tanterna på rummet. Vattnat sloknad blå lobelia på balkongen och hämtat handukar i förrådet. Mutat in olika områden i parken utanför och försökt räkna ut vilka träd som finns där. Räknat andungarna och lättat pustat ut när alla var kvar. Spritat mina händer. Köpt dagstidningen och ätit förskräcklig lasarettsrestaurangslunch. Puffat kudden och bara varit. Mest hemma är här, för här är mamma.
Slutsatsen är att hemma är en känsla, ganska sällan en plats. En plats som varit ens hem är inte nödvändigtvis hemma. Och jag letar.
Publicerad 2009-07-04 22:36:25 i Allmänt,
I morgon ska det bli, det bär av mot fjällen. Så länge som jag har längtat efter att få komma tillbaka till Stekenjokk, Karitjärn, kanske se Blåsjön och Ankarede. Det som är så fantastiskt med de fjällen är asfaltvägen som går genom hela högfjället. I år kunde den till och med öppnas redan i maj, annars brukar det vara ungefär vid midsommar. När jag var barn var det en av de utflykter vi gjorde, kanske från lördag till söndag med en natt i tält. Lite fiskespö och korvgrillning och morfar med dragspel. Det var spännande.
Turen kommer bli cirka 20 mil, så det här inlägget får bli kort. Jag måste i säng. Jag ska med lite tur hinna upp innan de slutar servera middag på hotellet, för efter det finns det nog inget öppet tyvärr. Jag har iof med en del nödproviant i cykelväskan som stilpolisen nog skulle godkänna på min Folke, crossen.
Det ska bli skönt. Lite cykelmeditation. Bästa som finns när hjärnan är trött och kroppen liksom vrider sig och har krypningar av för lite motion. Lite cykling däruppe på måndag och sedan 20 mil hem. Sedan är jag på banan igen.
Publicerad 2009-06-29 22:59:52 i Allmänt,
Som jag ser det ska man försöka bry sig så lite som möjligt om tiden. För att istället bara tänka nu. Nu är det enda vi verkligen har.
Jag lämnade in mormors gamla klocka idag, en Svalan som fungerat utan anmärkning i många år. Nu hade den troligen fått slut på batteri och behövde nytt. I butiken säger biträdet - som väl tycker att jag borde varit där lite tidigare än en minut i sex, men hon vet ju å andra sidan inte var jag varit under dagen så sura miner kan jag tåla - att den ju fortfarande går. Ok, säger jag , men den gick inte tidigare idag. - Nej, men om batteriet är slut så brukar den stanna tvärt, inte gå fel som den här gör. Spelar ingen roll säger jag, byt batteri i alla fall, medveten om att det är det enda vi kan prova med den gamla klockan för tillfället. - Jaha, men jag kan inte garantera något, kan inte garantera att det kommer fungera, får jag till svar. Jag förstår, bara byt ,säger jag.
Just nu är det det enda vi kan göra och då gör vi det. Byter den del som troligen inte fungerar. Sen, är en annan sak, en annan dag, en annan tid.
Publicerad 2009-06-28 22:50:20 i Allmänt,
Det är så många olika människor som sitter omkring mig, när jag äter lunch i lasarettets restaurang. Hittills har jag bara vågat mig på de vegetariska alternativen, nötköttgryta och pizza ser skumt ut. Grönsaker är alltid grönsaker. Någon bredvid har ett bandage om handen. Ett par har ett nyfött barn. Några har sina jobbskjortor på sig, de är väl läkare eller sköterskor.
I en rullstol sitter ett barn på kanske sju år, utan hår och med dropp i armen. I en säng vid utgången ligger en kvinna som fyller den till brädden och hon ser för tung ut för att kunna gå själv. Någon har en tub inopererad i halsen och väser istället för att prata. Allt känns annorlunda och främmande, själv har jag aldrig behövt tillbringa en enda natt på sjukhus på grund av den egna hälsan. Ta i trä.
Publicerad 2009-06-14 21:47:50 i Allmänt,
Vätternrundan avklarad och det med den äran. Kanske. Det var ett blött och lite blåsigt lopp i år, förutom starten och en bra bit ner till Jönköping när det som mest duggade lite. Vindarna var ljumma under cyklingen men stod man stilla så började kylan komma. Enda sättet att hålla sig varm var att trampa. Ibland mycket, ibland lite. Ibland lite för lite. Det regnade nog mer än jag reagerat över, men är man redan blöt inifrån och ut så spelar det ju ingen roll.
Rundan i år handlade bland annat om ledarskap. Kommunikation. Inofficiella regler och vedertagna begrepp. Mindre lyhördhet. Regler som alla tyvärr inte fått ta del av, som kanske gjorde att gruppen cyklister under loppet blev mindre och mindre. Ungefär som det är i alla system med grupper - på jobbet, i relationer och i organisationer. Väldigt vanligt och väldigt mänskligt. Eller också blev gruppen helt enkelt mindre för att man ville trampa från regnet och kylan så fort som möjligt. Någon ville inte ens med gruppen i mål för kärlekens skull. Alla anledningar är tänkbara, alla är värda att åtminstone respekteras även om man inte förstår.
Jag cyklar nog "eländet" nästa år igen, min femte runda, med samma goda humör oavsett väder. Med goda cykelkamrater och med en strävan om att utmana mig själv och att ha så kul som möjligt under loppet. Den grupp jag cyklar i då kommer nog också att vara vanlig. På vätternmått mätt.
Publicerad 2009-06-11 18:17:03 i Allmänt,
Under de senaste veckorna har huvudet varit så överfullt att något allvarligt kunnat hända. Men för att undkomma det så har jag sprungit runt runt istället för att springa in i. Det har varit fullständigt omöjligt att skriva annat än en kort rad på Fejjan. Nu har det lugnat ner sig och logistik plus övrigt inför sommaren har antagit form.
Ni ska vara glada att allt inte kommit på pränt. Å andra sidan börjar jag bli lite sugen, så en liten rapport från Vätternrundan är nog att vänta. Ska bara köra den först.
Publicerad 2009-05-26 23:13:21 i Allmänt,
Så har jag gjort ännu ett besök i Umeå. Ett snabbt, för att hämta och lämna hyrbil. Jag hann sova en natt där också, fem timmars sömn innan planet till hufvudstaden och jobbet.
Att se en stad vakna är bland det intressantaste jag vet. Jag älskar se hur gatorna sakta får några ensamma trampande människor. Morgonrutiner, som att busschauffören stannar vid en korsning och byter tidning, redan färdigläst vid frukostbordet ungefär som Personliga Persson, byter med sin pappa (tror jag i alla fall att det var) som kommer med en annan sort. Det känns hemtrevligt, nästan exotiskt.
Det var väl ungefär summan av de positiva känslorna för staden med de många björkarna, förutom återseendet av god barndomsväninna med plats för en övernattande Tant. I övrigt fick jag ännu en gång känslan av Östberlin före muren, grått, trist och allt annat än hemtrevligt. Förmodligen med minnen kvar av min första bostad - ett rum med kokvrå för 325 kronor i månaden. Jag var 15 år, rummet luktade kattpiss och min hyresvärdinna nyss hemkommen från psyket sprang näck i trappan och sjöng opera. Det hade jag inte sett förut. Hennes dotter spelade piano och trumpet på nätterna men hennes son, utvecklingsstörd (ja, på riktigt) var den enda som verkade någorlunda vettig i huset. De andra grannarna minns jag inte och det är väl inte så konstigt. De flesta människor från den perioden bleknar i jämförelse.
Så jag trivdes inte så bra. Jag var ensam och olycklig. Alltför ung och för rädd för att våga. Jag flyttade till Jämtland, till Östersund och genast hände något som kan kallas liv för en ung tjej: kollektiv med fyra andra tjejer, fester, disco, min älskade syster i samma stad, allt var toppen.
Jag beklagar, men Umeå får aldrig min röst och västerbottning kommer jag aldrig kalla mig själv. Nu ska jag troligen tillbringa en del tid där och det är också av en negativ anledning. Björkstan har liksom ingen chans. Det är väl lite orättvist det också?
Publicerad 2009-05-14 22:42:43 i Allmänt,
Jag hade riktigt galna planer med cyklingen i år, allt från "lilla" Vättern till Scandinavia-loppet, från Danmark via Sverige till Norge. Däremellan kanske en liten sväng från Haparanda till Ystad och varför inte Stockholm - Göteborg när man ändå håller på. Jag hade också en plan med äventyrerskan Anna om att köra Vänern tillsammans som en uppvärming inför Styrkepröven. Ja, ni hör ju hur galet det låter. Varken tiden, pengarna eller fysiken hade funnits för allt detta. I sanningens namn hade jag väl tänkt välja ut godbitarna.
För tillfället är jag bara anmäld till Vättern och tror att bara det kommer att bli en liten utmaning, även om formen sakta börjar likna fjolårets. Några korta lopp kan det också bli, i övrigt så kommer jag nog troligtvis mest utforska skogarna och dalarna i födelselänet i år.
Men. Så kom jag på det. En liten utmaning i min smak. För den goda saken och inte så utan mening just i år. Ride of Hope. Jag hade tänkte köra den, kanske inte alla sträckor men tillsammans med goda vänner och med följebil osv. Men man kanske skulle... jag har ju stor sadelväska från i fjol och ryggsäcken är ännu inte återbördad till väninnan i Oslo. Jag vill köra hela. Med packning, det lilla man behöver. Planera bostad efter vägen, be om hjälp om den behövs - men framförallt cykla, mycket, länge och envist. För den goda sakens skull, och för min egen. Kan det bli bättre?
Publicerad 2009-05-07 21:57:11 i Allmänt,
Snaran dras åt och livet tillbringas lite som på lina, krossat glas eller gungfly. Samtidigt som allt starkare ben vill trampa, långt, mycket, hårdare, så att lungorna drar in mycket syre till musklerna. Ett sätt att mota bort allt ont, man låter musklerna värka.
Sinnelaget konstlat opåverkat under arbetstid. Sällan har så mycket anledningar till irritation, eller rättare sagt frustration, flutit så oberört förbi. Det fysiska och det psykiska jobbar sida vid sida och hittar egna lösningar, vägrar släppa fram känslor som stör. Det får komma sen. Energi ska hushållas med i motvinden, det vet varje cyklist.
Vi har inte tid till att fundera för mycket just nu.
Publicerad 2009-05-02 21:58:59 i Allmänt,
Som ett litet avbrott i de vanliga lektionerna hade jag och min mentorsgrupp en diskussion kring våra och andras beteenden. Vad vi accepterade och vad vi tyckte mindre bra om. Vi hade förvånansvärt lika åsikter trots den stora ålderskillnaden. Påltliga vänner ville vi ha. Att folk menade det de sa, att de vågade vara ärliga utan att vara
för ärliga och att de inte pratade "skit". Vänner skulle också vara trevliga, glada och omtänksamma.
Det är vad en 16-årig tjej tycker om en vän. Det tycker hennes 44-åriga lärare också. Jag tackar också min lyckliga stjärna att jag inte är mattelärare för jag har ingen lust att börja räkna de tillfällen jag har känt att en så kallad vän, med ärliga intentioner, inte har varit nästan något av ovanstående. Lyckligtvis kan jag också glömma och förtränga de tillfällen jag själv inte stämt in så bra på beskrivningen. Tyvärr har några av de vänner som stämmer in väl också försvunnit ur mitt liv, men det får man väl hoppas har mer med livssituationen än besvikelsen över mig som vän att göra. Men vilket det än har som orsak så vill man kanske ändå veta. Det är upp till var och en att ta reda på, prioritera in på "att göra listan". Vilket år som helst. Ofta tyvärr försent.
Jag diskuterade vidare med min syster angående ämnet kärlek och frånvaron av det. Från vän är inte steget långt till "nära vän". Hon, som levt i samma lyckliga äktenskap sedan gymnasietiden har inte riktigt samma erfarenheter som mig, den förtappade.
Det ska hon tacka sin lyckliga stjärna för. Jag tackar också hennes stjärna för det. Min, har fallit?
Publicerad 2009-04-24 22:59:36 i Allmänt,
Whiskeyn är slut.
Torrhostan attackerar och jag snyter mig för femtionde gången, näsan protesterar då skinnet börjar bli aningen tunt. Mina försök till bot och bättring är många. Kan jang. Fishermans. Alvedon. Linssoppa med vitlök. Mycket sömn. Vitaminer och mineraler. Spirulina. Min egen bacilldödardrink med mjölk, vitlök, honung och whiskey. Och nu är den slut.
Detta kommer bli året då sjukhusbesöken blir många, för egen del och för att dela andras. Hur man kan klaga på en förkylning/allergi med ett facit i hand är väl i första hand underligt men i andra hand väldigt naturligt.
Abstinensen efter kraft och ork är stor. Jag vill cykla. Cykla bort lite.
Publicerad 2009-04-18 12:17:29 i Allmänt,
Utanför fönstret lyser aprilsolen och jag gissar att alla cyklande vänner i skrivande stund pumpar däcken för en härlig tur. Själv kastas jag omkring i känslovärlden, tänker på det sanna i att så kluven och osäker åka till en av mina favoritplatser för att cykla - för att sedan fast besluten och med frid i själen, trots oron, åka till ett sjukhus i Lappland. Omkring mig sover alla i det varma rummet och jag har plötsligt tid att tänka. Helikoptern landar för andra gången utanför, troligen något akutfall från fjällen.
I drömmarna inatt har minnen av mormor på samma sjukhus, plötsligt blivit tillsammans med en av kompisarna från Mallorca. Hon står med honom på en bar vid hotellet och cyklisterna susar förbi. Inte konstigt alls, vare sig det eller känslorna. Ibland blir livet lätt surrealistiskt.
Troligen har jag på grund av alla flygresor sista veckorna också dragit på mig en rejäl förkylning och är mest orolig att jag ska smitta de som ligger här. De behöver inte mer att kämpa med. Det enda jag har att kämpa med är gråten, och klockan halvtolv måste jag gå. Livet borde vara lite mer rättvist.
Publicerad 2009-04-14 22:16:19 i Allmänt,
Hemma igen efter 10 dagar i cykelparadis. Faktiskt vann träningsvärken i låren över den i magen, men det var på håret. Den vann så stort att jag inte ens kunde cykla sista dagen, men 70 mil på 8 dagar är mycket om man inte cyklat nämvärt innan resan...
Aldrig har jag sett så lite av Mallorca heller. Nästan inget alls faktiskt, bara en och annan snabb utsikt innan nedfärd igen. Men många bakhjul och bakdelar. Mitt betyg på Mallorcas södra delar är klart godkänt, men partisk i målet som jag är efter att känna sig så hemma efter 4 år på norrsidan - så vinner den för min del. Cykeltrevlighetsmässigt alltså. Norrsidan känns som om den har mer att välja på, fler små och mysiga vägar och inte fullt så mycket trafik.
När det gäller bara trevlighetsmässigt så vinner ju den här resan. Förlösande och fantastiskt att få skratta så mycket att hela magen värker - dagen efter. Det var det längesen jag upplevde! Målet att utvecklas som cyklist är också uppnått. Jag vill ha mer!!!
